Yesterday I had another one of those breakdowns where you're not really sure what's wrong, it just is.
The whole day was crap. I am growing out of my maternity clothes, so picking an outfit for work became a huge anxiety party. Because my outfit looked so bad, I didn't bother to really do my hair or make up. I went to work basically feeling like I was transparent, which I know I'm not since I've gained more than 40 pounds.
At work, everything just went further south. I took vacation on Friday and Monday, and the folks that were supposed to cover for me all somehow fell through, but they all sent messages about it when I had already left work on Friday which resulted in over 100 emails in my inbox unattended..Weird.
Then when I got home I was really looking forward to my water workout class so that I could get some relief for my back - but after I got in the car to go pick up my husband, I started feeling nauseous. When my husband got in the car and asked me about my day, all channels opened up. I just cried and cried and cried. But I couldn't explain why.
So he handled the situation which is why he really is the best husband a girl can ask for. He took me home. He helped me change into my pyjamas. He gave me my book. He went and bought me lemonade. And then he sat with me and we talked about everything that worries me, one at a time..which ranged from car seats to that I want to make a big batch of chili so I don't have to cook when the baby comes. And then I fell asleep and slept for 12 hours.
Am I a wreck for feeling this way? Can I have a baby if I am a big baby myself? Maybe my husband will be a better mama than I will? Or maybe, just maybe - the hormones are overflowing?
The hormones are overflowing! Hur länge måste du jobba? Länge antar jag, kanske inte får sluta så långt innan där borta. Låter som du skulle behöva vila och ta det lite lugnt. Om det är någon hjälp så kan jag säga, för man känner sig lite tokig emmellanåt, att de flesta känner sig otroligt förvirrade. Jag tyckte det var skönt att höra när jag pratade med andra gravida att de var lika tokiga som jag! Man gråter för ngt men vet inte vad, oroar sig för allt. Det skönaste tyckte jag var när Selma väl var här, att allt bara ordnade sig. Då visste man på ett ungefär vad man behövde och tog en dag i taget. Men det är galet ibland...
ReplyDeleteSelma sover inte i eget rum än, det stora steget tar vi när hon fyller 10 eller nått..hahaha. Nej, hon klarar bara av att somna utan speciellt mycket hjälp i sin egen säng. Vissa barn klarar givetvis av det från början, men det har inte Selma gjort så jag blev glad! Hon har dock vaknat till nu 3 gånger, brukar hon inte göra. Men det har räckt att peta in nappen och klappa lite på henne så har hon somnat om!
Du kommer förmodligen känna att du vill ha henne hos dig hela tiden. Då har man bäst koll. Och ett tag sov hon hela nätterna hos mig. Kanske en vecka. Men sen fick jag panik igen när jag fick tankar om att hon skulle kvävas eller nått. Ja, man blir som sagt lite tokig!
Ta hand om dig nu och gråt på, det kan kännas ganska skönt! Många kramar!
Alla blir mer eller mindre koko nar de ar gravida, det hor liksom till. Jag fick flera hysteriska utbrott for att bilbarnstolen inte var monterad eller att ikea moblerna inte var ihopsatta eller att Mike inte last "what to expect when you are expecting"...
ReplyDeleteJa sovandet ar himla svart. Alla sager till mig att flytta honom till eget rum sa att han slutar ata sa manga ganger pa natterna. Men det kanns sa scary. Forsoker att inte ha honom i sangen nu for da sover jag valdig daligt. Armarna domnar, jag far nack-ont, man glommer slacka lampan, blir nojjig att karln ska mosa knatten etc. Fast nar han at som mest orkade jag inte lagga tillbaka honom i sin sang for jag var sa jakla trott. Jag hade aldrig klarat att springa fram och tillbaka till ett annat rum, tycker det ar lattast att amma liggande i sangen.
Allt ordnar sig till slut. Gor det som kanns ratt for er!!!
Kram!
Ni ar sa himla snalla och det ar sa otroligt skont att veta att man inte ar ensam och galen!! Ni verkar vara sa duktiga mammor, Sus, jag kan fortfarande inte komma in pa din blogg, jag fattar inte riktigt vad jag gor for fel..vill sa garna folja med pa Alex aventyr!
ReplyDelete